Jag är väldigt glad för att jag i går fick publicera ett fantastiskt välskrivet och mycket genomtänkt gästinlägg om kritik. Det fick väldigt bra respons och jag hoppas naturligtvis att det kommer fler gästinlägg framöver.
Det där inlägget fick mig i alla fall att tänka på kritik hela dagen. Precis som vår gästbloggare skriver så kan synen på kritik skilja sig kraftigt åt beroende på var kritiken kommer ifrån och i vilken miljö den yttras. Inom den akademiska världen är det inte bara accepterat att kritisera andra personers arbete, det är till och med fundamentalt för att systemet ska fungera.
När jag skickar in en artikel till en tidskrift kommer den alltid att bli granskad och kritiserad av andra forskare före den blir publicerad. Ofta kommer granskningen att utföras av personer som man åtminstone träffat och som man är ytligt bekant med, kollegor helt enkelt, för i ärlighetens namn är arbetet man gör ofta ganska specialiserat och det är inte alltför många i världen som gör samma sak. Man blir inte ovänner för att man kritiserat varandras arbeten – alla vet att det oftast leder till en bättre artikel i slutändan. Det finns visserligen också exempel på när det här systemet inte fungerar bra, men alternativet där man publicerar allt som skickas in utan att det först granskas av någon annan skulle inte vara bättre.
När jag håller föredrag avslutar man alltid med frågor från publiken. Ibland är det ganska kritiska frågor. Någon anar en lucka i min forskning, eller så är det någon som anser att det finns bättre metoder än den jag föreslagit. Om de har rätt kanske det svider lite grann först, men i längden är det bättre både för mig och för forskningssamhället. Min forskning blir bättre och det finns ingen som förlorar på det.
Många människor är rädda för att bli kritiserade, men det är alltså helt i onödan. Det finns ingenting att vara rädd för. Man behöver inte vara ovänner för att man inte alltid är överens i alla frågor. Visst kan det vara lite obehagligt när någon säger att man har fel, men i längden kommer det alltid att vara fördelaktigt att våga vara oense ibland. Vad jag däremot är rädd för är att jag skickar in en artikel och att kritiken helt uteblir (för det händer också). Det betyder nämligen inte att artikeln är felfri, det betyder bara att den som skulle kritisera den inte har tagit sig tid att läsa ordentligt och att jag därför missar en chans att förbättra mitt arbete. Jag är rädd för att jag ska hålla ett föredrag och att det inte kommer några kritiska frågor alls på slutet. Det betyder vanligtvis att de som lyssnar är ointresserade.
Sammanfattningsvis: ni får alltså gärna kritisera mig här på bloggen. All kritik är tillåten, även om jag givetvis föredrar när man kritiserar och ifrågasätter argument, åsikter eller mina allmänna funderingar framför den senaste tidens kritik mot att jag kritiserar.
Det finns människor som ser till att omge sig med personer som inte säger emot, som inte vågar ha en egen åsikt, men det är ett tecken på att man är en svag och osäker människa. En stark och självsäker individ uppskattar i stället att bli utmanad, finner det stimulerande och givande. Den personen förstår att det till och med är nödvändigt för att kunna nå ett så bra resultat som möjligt.
