Arjeplog är ett litet och intetsägande samhälle med en kort huvudgata som leder till vad som med mycket god vilja skulle kunna kallas för ett torg, men som egentligen är en parkeringsplats mellan Turistbyrån och det utmärkta Silvermuséet [sic!].

Silvermuséet är ett litet museum med en fascinerande samling av samiskt silver, och är egentligen den enda attraktionen som finns i samhället. Under ditt besök här bör du passa på att titta på bildspelet som visas på biografen i källaren.

Utbudet av restauranger är uselt. Mathörnan, med en extremt ”tacky” inredning, serverar pizza och medeldyr renfilé. Pizzeria Verona, också med en hemsk inredning i 70-talsstil, serverar pizza och lite sallad.

Vintern är lång, mörk och extremt kall. På vintern är det bara de hårdaste männen och kvinnorna som besöker Arjeplog och de flesta av dessa för att testa bilar. Temperaturen kan falla under -50°C.

Området är annars det vackraste i Sverige, med vidsträckta urskogar och djupa älvar.

Visserligen var guiden något år gammal, men är väl inte helt fel ute? Politiker och andra bör speciellt notera att det positiva med Arjeplog (från en turists perspektiv) är vidsträckta urskogar, djupa älvar och Silvermuseet. Speciellt kanske man ska notera ”djupa älvar”. Samtidigt kan man konstatera att författaren i alla fall noterade att Arjeplog är Sveriges vackraste kommun, vilket förstås är trevligt.

Det slog mig också att det egentligen är ett hån att torget är uppkallat efter Klas Lestander. Mannen vann ett OS-guld, och som tack fick han ge namn åt en parkeringsplats.

Ha det bra så länge!

Om ni vill få inlägg ”automatiskt”: http://arjeplogsbloggen.com/feed/

När det blir dags för en paus sätter jag mig i båten och låter den glida ut på vattnet. Kanske har jag med mig några bullar och en termos med kaffe som jag fikar på en fin strand där jag stannat till, eller så tar jag med mig fiskespöt och kastar några kast bakom lämplig holme. Kanske får jag fisk, kanske inte, men det spelar inte så stor roll vilket.

Ibland vill jag träffa lite folk och då åker jag in till samhället och sätter mig och fikar på Nelly’s. Förhoppningsvis har de fått klart uteserveringen så att man kan sitta utomhus med utsikt över sjön och kyrkan. På Nelly’s hittar jag någon som vill berätta fiskehistorier, diskutera vädret och kanske skvallra lite grann. Här får jag inspiration till många av bokens karaktärer.

På kvällen, efter middagen och efter att jag tagit en bastu som fått mig fullständigt avslappnad och tillfreds med livet, tänder jag en brasa i kaminen, sätter på en skiva med Freddie Wadling, tar ett glas riktigt rökig whisky och skriver sista sidan för dagen innan jag lägger mig runt klockan tio, för det är ju trots allt en dag även i morgon.

Det var kombinationen av att jag gjorde ett osedvanligt lyckat val av bok och att jag fick en låda fylld med två kilo choklad i julklapp som höll på att kosta vår stackars hund livet. Jag började nämligen läsa den här boken på juldagen och blev så absorberad av den att jag inte upptäckte henne förrän hon redan ätit hälften av all min choklad, som jag hade placerat lite strategiskt på golvet bredvid sängen där jag låg och läste. Vår hund blev väldigt, väldigt sjuk men överlevde som tur var.

Något var det som fascinerade mig med den här boken, men det märkliga är att jag inte kan komma ihåg varken titel eller författare. Inte ens särskilt mycket av handlingen. Förutom incidenten med hunden så minns jag den här julen som en mycket bra jul, och jag undrar om det inte var den där boken som gjorde det. Därför skulle jag så gärna vilja läsa den igen, men jag kommer inte ihåg mer än att en av huvudkaraktärerna byggde små dockor eller figurer. Han var mycket skicklig och byggde stora scener komplett med omgivning och allt. Jag tror att dessa sedan på något sätt användes för att göra filmer.

Är det någon som känner igen det här? Har jag tur är det en känd författare och en känd bok, men det kan lika gärna ha varit vilken skräplitteratur som helst och då lär det väl förbli ett mysterium.

I dag i kön till bussen från centrum hamnade jag bakom en kvinna i min ålder. Lite kortare än mig. Hon har en hållning som är tänkt att signalera självsäkerhet, hon är rak i ryggen och noga med att inte titta ner eller vika undan med blicken, men hon är lite för stel för att det ska kännas helt trovärdigt. Snyggt klädd, men nästan lite för snyggt. Eller, man kan väl egentligen inte säga för snyggt, men opersonligt kanske är en bra beskrivning. Långt ljust hår uppsatt i en hästsvans. Hon har använt lite för mycket smink, antagligen för att dölja några inbillade brister. Hon är mycket attraktiv, ingen tvekan om det, men samtidigt är det tydligt att hon inte anstränger sig för sin egen skull.

Jag sätter mig ner på sätet bakom henne. Det dröjer inte länge så plockar hon upp en nyinköpt handväska ur påsen hon har med sig. Det är en snygg handväska, och utan att vara någon expert så gissar jag att den är dyr. Inte en av de allra dyraste men säkert dyrare än vad de flesta har råd med.

Det är en väska med en kort rem som sitter på sidan, en sådan väska som man håller i handen istället för att hänga den över axeln. Hon håller den i remmen ett litet tag, känner på den som när man känner på ett smycke – ju tyngre desto bättre. Hon lägger väskan i knäet. Känner på materialet. Öppnar den och stänger den. Först försiktigt, men det är en process som eskalerar. Hon öppnar och stänger den flera gånger och ganska snart så vrider och vänder hon på väskan på ett nästan maniskt sätt. Uppenbarligen ger den här väskan henne stor ångest. Barnet i sätet på andra sidan gången börjar plötsligt skrika, och hon tittar upp. Det är som att hon nu vaknar till, inser vad hon håller på med, och snabbt lägger hon ner väskan i påsen igen. Hon tittar ner i golvet och sjunker ihop. Att köpa väskan gav säkert stor tillfredsställelse, men det är tydligt att hon redan börjat känna sig missnöjd.

Det gör nästan ont att ta del av detta. Jag känner att jag skulle vilja gå fram till henne, lägga en hand på hennes axel och förklara att det kommer att bli bra. Att hon duger som hon är. Jag gör det naturligtvis inte, men jag tycker ändå att det var intressant att hon helt tycktes glömma bort omgivningen i några minuter där på bussen och att vi fick se en liten glimt av personen bakom fasaden.

Jag lägger också upp en länk i högra kolumnen. Samtidigt passade jag på att lägga upp en sida med länkar till bloggar som har anknytning till Arjeplog. Säg till om jag missat någon (eller om någon vill bli borttagen från listan).

Här får ni därför en chans att påpeka felaktigheter och framföra kritik. Det jag efterlyser är alltså konkreta exempel på t.ex. rykten jag spridit som inte stämmer. Ni kan kritisera mig för att jag skrivit illa om personalen på Silverhatten, men då måste ni peka ut var jag skrivit det. Tydligen var en siffra fel i min figur om gamla tandkliniken så någon får gärna kommentera och rätta till den. Tycker ni att jag varit för elak i ett inlägg så skriv det. Ungefär så här:

I inlägg XXX i stycke YYY skriver du att ZZZ. Det är fel. Så här är det egentligen: MMM.
I inlägg XXX i stycke YYY skriver du ZZZ. Jag tycker inte att man ska skriva så om andra. Där var du för elak.
I inlägg XXX i stycke YYY skriver du ZZZ. Det är felstavat. Det stavas egentligen ZXZ. 

Jag förväntar mig ärligt talat inte att kommentarsfältet ska svämma över, men det är inte mer än rätt att de som tycker att jag har fel åtminstone får chansen att skriva det. Jag kommer sedan att länka till den här sidan i kolumnen på höger sida, så att den blir lättillgänglig. På det sättet kan alla besökare enkelt ta del av eventuell kritik även om det hör till gamla inlägg.

Kanske har den här bloggen haft större genomslagskraft än jag trott, och jag vill naturligtvis inte bidra till att sprida felaktigheter om det kan undvikas. Det är förstås möjligt att jag inte kommer att hålla med er och att jag därför inte rättar eller tar bort det ni föreslår, men skriver ni här kommer de som besöker den här bloggen att kunna läsa även er syn på saken.

Inga rättelser eller klagomål är för små. Observera också att det inte behöver ha något att göra med de senaste dagarnas diskussion.

http://mobil.pitea-tidningen.se/