I dag i kön till bussen från centrum hamnade jag bakom en kvinna i min ålder. Lite kortare än mig. Hon har en hållning som är tänkt att signalera självsäkerhet, hon är rak i ryggen och noga med att inte titta ner eller vika undan med blicken, men hon är lite för stel för att det ska kännas helt trovärdigt. Snyggt klädd, men nästan lite för snyggt. Eller, man kan väl egentligen inte säga för snyggt, men opersonligt kanske är en bra beskrivning. Långt ljust hår uppsatt i en hästsvans. Hon har använt lite för mycket smink, antagligen för att dölja några inbillade brister. Hon är mycket attraktiv, ingen tvekan om det, men samtidigt är det tydligt att hon inte anstränger sig för sin egen skull.

Jag sätter mig ner på sätet bakom henne. Det dröjer inte länge så plockar hon upp en nyinköpt handväska ur påsen hon har med sig. Det är en snygg handväska, och utan att vara någon expert så gissar jag att den är dyr. Inte en av de allra dyraste men säkert dyrare än vad de flesta har råd med.

Det är en väska med en kort rem som sitter på sidan, en sådan väska som man håller i handen istället för att hänga den över axeln. Hon håller den i remmen ett litet tag, känner på den som när man känner på ett smycke – ju tyngre desto bättre. Hon lägger väskan i knäet. Känner på materialet. Öppnar den och stänger den. Först försiktigt, men det är en process som eskalerar. Hon öppnar och stänger den flera gånger och ganska snart så vrider och vänder hon på väskan på ett nästan maniskt sätt. Uppenbarligen ger den här väskan henne stor ångest. Barnet i sätet på andra sidan gången börjar plötsligt skrika, och hon tittar upp. Det är som att hon nu vaknar till, inser vad hon håller på med, och snabbt lägger hon ner väskan i påsen igen. Hon tittar ner i golvet och sjunker ihop. Att köpa väskan gav säkert stor tillfredsställelse, men det är tydligt att hon redan börjat känna sig missnöjd.

Det gör nästan ont att ta del av detta. Jag känner att jag skulle vilja gå fram till henne, lägga en hand på hennes axel och förklara att det kommer att bli bra. Att hon duger som hon är. Jag gör det naturligtvis inte, men jag tycker ändå att det var intressant att hon helt tycktes glömma bort omgivningen i några minuter där på bussen och att vi fick se en liten glimt av personen bakom fasaden.

Jag lägger också upp en länk i högra kolumnen. Samtidigt passade jag på att lägga upp en sida med länkar till bloggar som har anknytning till Arjeplog. Säg till om jag missat någon (eller om någon vill bli borttagen från listan).

Här får ni därför en chans att påpeka felaktigheter och framföra kritik. Det jag efterlyser är alltså konkreta exempel på t.ex. rykten jag spridit som inte stämmer. Ni kan kritisera mig för att jag skrivit illa om personalen på Silverhatten, men då måste ni peka ut var jag skrivit det. Tydligen var en siffra fel i min figur om gamla tandkliniken så någon får gärna kommentera och rätta till den. Tycker ni att jag varit för elak i ett inlägg så skriv det. Ungefär så här:

I inlägg XXX i stycke YYY skriver du att ZZZ. Det är fel. Så här är det egentligen: MMM.
I inlägg XXX i stycke YYY skriver du ZZZ. Jag tycker inte att man ska skriva så om andra. Där var du för elak.
I inlägg XXX i stycke YYY skriver du ZZZ. Det är felstavat. Det stavas egentligen ZXZ. 

Jag förväntar mig ärligt talat inte att kommentarsfältet ska svämma över, men det är inte mer än rätt att de som tycker att jag har fel åtminstone får chansen att skriva det. Jag kommer sedan att länka till den här sidan i kolumnen på höger sida, så att den blir lättillgänglig. På det sättet kan alla besökare enkelt ta del av eventuell kritik även om det hör till gamla inlägg.

Kanske har den här bloggen haft större genomslagskraft än jag trott, och jag vill naturligtvis inte bidra till att sprida felaktigheter om det kan undvikas. Det är förstås möjligt att jag inte kommer att hålla med er och att jag därför inte rättar eller tar bort det ni föreslår, men skriver ni här kommer de som besöker den här bloggen att kunna läsa även er syn på saken.

Inga rättelser eller klagomål är för små. Observera också att det inte behöver ha något att göra med de senaste dagarnas diskussion.

http://mobil.pitea-tidningen.se/

Ska man nu lägga ner skrivandet så vill man förstås göra det på ett bra sätt. Man vill inte att folk ska läsa sista inlägget och tänka ”Jaha, det var ju lite synd”. Jag vill förstås att det sista jag skriver ska göra ett starkt intryck. Det ska vara något som får en att dra efter andan och man ska känna sorg men även lite vrede över att det är slut. Jag vill att folk ska skicka mail, telefonen ska fyllas av sms, det ska ringa hela tiden, folk ska söka upp mig för att diskutera mitt skrivande. Aftonbladet ska ringa och be om en intervju. Det ska vara en huvudnyhet på DN i tre dagar. Jag vill att det ska resas ett minnesmärke på torget i Arjeplog, skolorna ska stängas i hela landet och man ska utlysa sorgedag. Man flaggar på halvstång och Reinfeldt talar till folket.

Jag kommer nog att få skriva ett tag till tror jag.

Låt mig sammanfatta vad jag skrivit:

• Jag har haft åsikter om försäljningen av ”Gamla tandkliniken”.
• Jag har uttalat att jag upplever Silverhatten som ett instabilt företag med vissa problem. Jag har också uttalat kritik mot hur det leds.
• Jag har varit mycket kritisk till Jan Edvardssons bloggande.

Vad gäller ”Gamla tandkliniken” har faktiskt min främsta kritik varit riktad mot Arjeplogshus. Jag har också ritat ett diagram av turerna kring försäljningen. Såvitt jag vet stämmer det. En anonym kommentator påpekar att det är fel, men skriver inte vad som är fel samtidigt som han eller hon gör klart att det inte blir några fler inlägg i ämnet. Om det är fel så är jag den förste att beklaga, men diagrammet i sig utgör hur som helst ingen allvarlig kritik mot Edvardsson och Silverhatten. Jag har misstagit mig förr och kommer att göra det ibland även fortsättningsvis, men kommentarsfältet är öppet för alla att påpeka uppenbara fel.

Jag förde ett resonemang kring Silverhatten som företag, den position det fått i samhället och min åsikt att det i vissa delar sköts på ett oansvarigt sätt. Här har jag alltså uttryckt åsikter, och åsikter är inte fakta. Det finns inget facit för hur man sköter ett företag på rätt sätt, och det var jag också tydlig med. Man får gärna kritisera mina åsikter, men man får aldrig ifrågasätta min rätt att uttrycka dem.

Slutligen var jag kritisk mot hur Edvardsson i egenskap av VD skrev en blogg på engelska som höll undermålig kvalitet. För en privatperson är det fritt fram att skriva på engelska trots att man inte behärskar det, men som VD har man ett annat ansvar. Jag kritiserade också Edvardsson för att han fotograferade sina anställda när de tvättade bilar i kjol och höga klackar. Det är ingen kritik jag ångrar.

Sammanfattningsvis kan jag inte tycka att min kritik varit särskilt allvarlig eller omfattande. Framförallt kan jag inte hålla med om att jag skulle drivit någon kampanj, eller varit ute efter att förstöra för Silverhatten. Jag har heller aldrig kritiserat personalen generellt, även om vissa påstår det. Ni som är arga på mig bör i stället rikta er ilska mot Kurt Jofs och Lars Söderqvist. Trots allt har jag ingenting att göra med att Edvardsson fick sparken, utan det tror jag att dessa två herrar får ta på sig.

Angående huruvida jag är ”insatt i Silverhatten” eller inte, så kan jag avslöja att jag inte har några hemliga källor eller speciella kanaler. Jag har ingen information som inte vem som helst kan få genom att prata med lite folk på samhället och läsa några årsredovisningar. Jag har aldrig antytt att jag skulle ha någon hemlig information, men man måste inte sitta i styrelsen för att ha en åsikt om ett företag. Det finns människor som får betalt för att läsa årsredovisningar och skriva analyser om företag.

Det här är en liten blogg, och att tro att jag på något sätt skulle kunna rubba ett företag av Silverhattens storlek är inte rimligt. Samtidigt kan jag förstås inte skriva vad som helst och försvara mig med att nästan ingen läser, men jag tror ändå att det är tydligt för alla att en blogg inte är en tidning. För mig är en blogg ett verktyg för att uttrycka personliga tankar och åsikter, och inte en publikation med krav på minutiös faktakontroll och objektivitet. Jag kan inte tänka mig att någon som läser den här bloggen tror att det vid alla tillfällen är den absoluta och otvetydiga sanningen som meddelas.

Slutligen vill jag kommentera det som antyds om att det är de elaka riskkapitalisterna som kräver vinst och utdelning, och att Edvardsson ville utveckla på lång sikt och för kommunens bästa. Det kan naturligtvis vara så det är, men då undrar jag: Om nu Edvardsson ville driva företaget långsiktigt och för kommunens bästa, varför sålde han då en majoritetsandel till dessa elaka riskkapitalister? Ingen annan än Edvardsson själv kan lastas för det.

• Det närmar sig börsintroduktion för Facebook. Jag läser artiklar där journalisten vet att kursen kommer att gå ner när de stora investerarna får sälja någon vecka efter introduktionen. Det är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga. Om jag vet att kursen ska gå ner i morgon, så köper jag inte i dag. Då går kursen ner redan i dag i stället. Alltså kan jag inte veta att kursen går ner i morgon (om jag inte har information som ingen annan har förstås).
• Fredrik Reinfeldt talade tidigare i veckan om etniska svenskar mitt i livet. Det är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga. Vissa tycker å andra sidan att det är fel att man tittar på statistik där man skiljer på inrikes födda och utrikes födda. Det är inte heller genomtänkt. Kunskap är väl aldrig fel?
• Här kommer en nyhet i förväg: Grekland lämnar eurosamarbetet! Däremot kommer det att visa sig att Europa trots allt inte går under. Kanske några feta bankdirektörer får det lite extra svettigt, men för de flesta fortsätter livet som om inget hänt. Därför har jag ett investeringstips: köp aktier ungefär en till två dagar efter beskedet – på tredje dagen stänger Stockholmsbörsen högre än före beskedet. Kom ihåg var ni läste det först.
• Jag var inne på Placera.nu och läste en analys där man rekommenderade läsarna att sälja aktier i ett företag. Jag skrev därför ett långt mail till redaktionen och förklarade det olämpliga i att sprida rykten i syftet att förstöra för de stora företagen. Vad vore Sverige utan dessa? Jag tog Daniels argument rätt av. Hoppas att han inte misstycker.
• Di.se rapporterar att kaffe gör att man lever längre. Jag konstaterar att jag kommer att bli väldigt gammal. Exakt hur forskarna lyckades isolera effekten av just kaffe är för mig oklart, men det är ett resultat som passar mig så jag tar det rätt av utan att ifrågasätta.

Det där inlägget fick mig i alla fall att tänka på kritik hela dagen. Precis som vår gästbloggare skriver så kan synen på kritik skilja sig kraftigt åt beroende på var kritiken kommer ifrån och i vilken miljö den yttras. Inom den akademiska världen är det inte bara accepterat att kritisera andra personers arbete, det är till och med fundamentalt för att systemet ska fungera.

När jag skickar in en artikel till en tidskrift kommer den alltid att bli granskad och kritiserad av andra forskare före den blir publicerad. Ofta kommer granskningen att utföras av personer som man åtminstone träffat och som man är ytligt bekant med, kollegor helt enkelt, för i ärlighetens namn är arbetet man gör ofta ganska specialiserat och det är inte alltför många i världen som gör samma sak. Man blir inte ovänner för att man kritiserat varandras arbeten – alla vet att det oftast leder till en bättre artikel i slutändan. Det finns visserligen också exempel på när det här systemet inte fungerar bra, men alternativet där man publicerar allt som skickas in utan att det först granskas av någon annan skulle inte vara bättre.

När jag håller föredrag avslutar man alltid med frågor från publiken. Ibland är det ganska kritiska frågor. Någon anar en lucka i min forskning, eller så är det någon som anser att det finns bättre metoder än den jag föreslagit. Om de har rätt kanske det svider lite grann först, men i längden är det bättre både för mig och för forskningssamhället. Min forskning blir bättre och det finns ingen som förlorar på det.

Många människor är rädda för att bli kritiserade, men det är alltså helt i onödan. Det finns ingenting att vara rädd för. Man behöver inte vara ovänner för att man inte alltid är överens i alla frågor. Visst kan det vara lite obehagligt när någon säger att man har fel, men i längden kommer det alltid att vara fördelaktigt att våga vara oense ibland. Vad jag däremot är rädd för är att jag skickar in en artikel och att kritiken helt uteblir (för det händer också). Det betyder nämligen inte att artikeln är felfri, det betyder bara att den som skulle kritisera den inte har tagit sig tid att läsa ordentligt och att jag därför missar en chans att förbättra mitt arbete. Jag är rädd för att jag ska hålla ett föredrag och att det inte kommer några kritiska frågor alls på slutet. Det betyder vanligtvis att de som lyssnar är ointresserade.

Sammanfattningsvis: ni får alltså gärna kritisera mig här på bloggen. All kritik är tillåten, även om jag givetvis föredrar när man kritiserar och ifrågasätter argument, åsikter eller mina allmänna funderingar framför den senaste tidens kritik mot att jag kritiserar.

Det finns människor som ser till att omge sig med personer som inte säger emot, som inte vågar ha en egen åsikt, men det är ett tecken på att man är en svag och osäker människa. En stark och självsäker individ uppskattar i stället att bli utmanad, finner det stimulerande och givande. Den personen förstår att det till och med är nödvändigt för att kunna nå ett så bra resultat som möjligt.

Därför vill jag uppmana er att kommentera och påpeka när ni hittar något språkligt fel här på bloggen som ni stör er på – jag är väldigt ödmjuk inför det faktum att jag inte skriver perfekt (jag fick trots allt IG i svenska). Att skriva är ett intresse och därför är all konstruktiv kritik välkommen.

Provet gick av stapeln i stora salen i Medborgarhuset, där lärarna hade ställt in bord och stolar så att alla elever skulle kunna skriva samtidigt. Det fanns ett antal ämnen att välja mellan, jag tror det var fyra kanske, och man förväntades skriva ett par sidor om något av dessa. Vilket ämne var upp till var och en – man valde helt enkelt det man tyckte var mest intressant.

Jag minns att jag bestämde mig ganska snabbt, och det var tyvärr i det här inledande skedet jag begick mitt misstag. Jag tyckte att jag hade en idé som var lite roligare, lite bättre, och korrigerade således det ursprungliga ämnet i enlighet med min förträffliga idé. Jag skrev med stor entusiasm och den ena finurliga formuleringen avlöste den andra. Ungefär var tjugonde minut läste jag igenom vad jag skrivit för att försäkra mig om att allt hängde ihop och att inga stavfel smugit sig in, och varje gång skrattade jag lite grann för mig själv – den här uppsatsen var verkligen något extra.

Med ungefär en kvart kvar av tiden vi hade på oss handlade i princip hela uppsatsen om något helt annat än vad den egentligen skulle ha handlat om. Det var också ungefär nu jag drabbades av insikten att det möjligen kunde bli ett problem, men skakade snabbt av mig detta. Jag hade nog fortfarande en ganska stark tro på att min lärare också skulle tycka att min idé var lite bättre än Skolverkets förslag.

Det gjorde hon inte, och jag fick betyget ”Icke godkänt”. Tyvärr har jag inte kvar uppsatsen (antagligen blev jag ganska sur och kastade säkert bort den relativt omgående), för jag skulle gärna läsa den nu. Jag undrar verkligen om den var så bra som jag tyckte då. Mest troligt inte.