En sista kommentar om Edvardsson och Hatten

17 maj, 2012

Då jag upplever det som att vissa anser att jag ägnat mig åt massiv kritik av Edvardsson och Silverhatten känner jag att jag vill göra ett sista förtydligande.

Låt mig sammanfatta vad jag skrivit:

Jag har haft åsikter om försäljningen av ”Gamla tandkliniken”.
Jag har uttalat att jag upplever Silverhatten som ett instabilt företag med vissa problem. Jag har också uttalat kritik mot hur det leds.
Jag har varit mycket kritisk till Jan Edvardssons bloggande.

Vad gäller ”Gamla tandkliniken” har faktiskt min främsta kritik varit riktad mot Arjeplogshus. Jag har också ritat ett diagram av turerna kring försäljningen. Såvitt jag vet stämmer det. En anonym kommentator påpekar att det är fel, men skriver inte vad som är fel samtidigt som han eller hon gör klart att det inte blir några fler inlägg i ämnet. Om det är fel så är jag den förste att beklaga, men diagrammet i sig utgör hur som helst ingen allvarlig kritik mot Edvardsson och Silverhatten. Jag har misstagit mig förr och kommer att göra det ibland även fortsättningsvis, men kommentarsfältet är öppet för alla att påpeka uppenbara fel.

Jag förde ett resonemang kring Silverhatten som företag, den position det fått i samhället och min åsikt att det i vissa delar sköts på ett oansvarigt sätt. Här har jag alltså uttryckt åsikter, och åsikter är inte fakta. Det finns inget facit för hur man sköter ett företag på rätt sätt, och det var jag också tydlig med. Man får gärna kritisera mina åsikter, men man får aldrig ifrågasätta min rätt att uttrycka dem.

Slutligen var jag kritisk mot hur Edvardsson i egenskap av VD skrev en blogg på engelska som höll undermålig kvalitet. För en privatperson är det fritt fram att skriva på engelska trots att man inte behärskar det, men som VD har man ett annat ansvar. Jag kritiserade också Edvardsson för att han fotograferade sina anställda när de tvättade bilar i kjol och höga klackar. Det är ingen kritik jag ångrar.

Sammanfattningsvis kan jag inte tycka att min kritik varit särskilt allvarlig eller omfattande. Framförallt kan jag inte hålla med om att jag skulle drivit någon kampanj, eller varit ute efter att förstöra för Silverhatten. Jag har heller aldrig kritiserat personalen generellt, även om vissa påstår det. Ni som är arga på mig bör i stället rikta er ilska mot Kurt Jofs och Lars Söderqvist. Trots allt har jag ingenting att göra med att Edvardsson fick sparken, utan det tror jag att dessa två herrar får ta på sig.

Angående huruvida jag är ”insatt i Silverhatten” eller inte, så kan jag avslöja att jag inte har några hemliga källor eller speciella kanaler. Jag har ingen information som inte vem som helst kan få genom att prata med lite folk på samhället och läsa några årsredovisningar. Jag har aldrig antytt att jag skulle ha någon hemlig information, men man måste inte sitta i styrelsen för att ha en åsikt om ett företag. Det finns människor som får betalt för att läsa årsredovisningar och skriva analyser om företag.

Det här är en liten blogg, och att tro att jag på något sätt skulle kunna rubba ett företag av Silverhattens storlek är inte rimligt. Samtidigt kan jag förstås inte skriva vad som helst och försvara mig med att nästan ingen läser, men jag tror ändå att det är tydligt för alla att en blogg inte är en tidning. För mig är en blogg ett verktyg för att uttrycka personliga tankar och åsikter, och inte en publikation med krav på minutiös faktakontroll och objektivitet. Jag kan inte tänka mig att någon som läser den här bloggen tror att det vid alla tillfällen är den absoluta och otvetydiga sanningen som meddelas.

Slutligen vill jag kommentera det som antyds om att det är de elaka riskkapitalisterna som kräver vinst och utdelning, och att Edvardsson ville utveckla på lång sikt och för kommunens bästa. Det kan naturligtvis vara så det är, men då undrar jag: Om nu Edvardsson ville driva företaget långsiktigt och för kommunens bästa, varför sålde han då en majoritetsandel till dessa elaka riskkapitalister? Ingen annan än Edvardsson själv kan lastas för det.

Nyhetssammandrag – 17 maj

17 maj, 2012

Jag sammanfattar återigen det viktigaste:

Det närmar sig börsintroduktion för Facebook. Jag läser artiklar där journalisten vet att kursen kommer att gå ner när de stora investerarna får sälja någon vecka efter introduktionen. Det är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga. Om jag vet att kursen ska gå ner i morgon, så köper jag inte i dag. Då går kursen ner redan i dag i stället. Alltså kan jag inte veta att kursen går ner i morgon (om jag inte har information som ingen annan har förstås).
Fredrik Reinfeldt talade tidigare i veckan om etniska svenskar mitt i livet. Det är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga. Vissa tycker å andra sidan att det är fel att man tittar på statistik där man skiljer på inrikes födda och utrikes födda. Det är inte heller genomtänkt. Kunskap är väl aldrig fel?
Här kommer en nyhet i förväg: Grekland lämnar eurosamarbetet! Däremot kommer det att visa sig att Europa trots allt inte går under. Kanske några feta bankdirektörer får det lite extra svettigt, men för de flesta fortsätter livet som om inget hänt. Därför har jag ett investeringstips: köp aktier ungefär en till två dagar efter beskedet – på tredje dagen stänger Stockholmsbörsen högre än före beskedet. Kom ihåg var ni läste det först.
Jag var inne på Placera.nu och läste en analys där man rekommenderade läsarna att sälja aktier i ett företag. Jag skrev därför ett långt mail till redaktionen och förklarade det olämpliga i att sprida rykten i syftet att förstöra för de stora företagen. Vad vore Sverige utan dessa? Jag tog Daniels argument rätt av. Hoppas att han inte misstycker.
Di.se rapporterar att kaffe gör att man lever längre. Jag konstaterar att jag kommer att bli väldigt gammal. Exakt hur forskarna lyckades isolera effekten av just kaffe är för mig oklart, men det är ett resultat som passar mig så jag tar det rätt av utan att ifrågasätta.

Om att bli kritiserad

17 maj, 2012

Jag är väldigt glad för att jag i går fick publicera ett fantastiskt välskrivet och mycket genomtänkt gästinlägg om kritik. Det fick väldigt bra respons och jag hoppas naturligtvis att det kommer fler gästinlägg framöver.

Det där inlägget fick mig i alla fall att tänka på kritik hela dagen. Precis som vår gästbloggare skriver så kan synen på kritik skilja sig kraftigt åt beroende på var kritiken kommer ifrån och i vilken miljö den yttras. Inom den akademiska världen är det inte bara accepterat att kritisera andra personers arbete, det är till och med fundamentalt för att systemet ska fungera.

När jag skickar in en artikel till en tidskrift kommer den alltid att bli granskad och kritiserad av andra forskare före den blir publicerad. Ofta kommer granskningen att utföras av personer som man åtminstone träffat och som man är ytligt bekant med, kollegor helt enkelt, för i ärlighetens namn är arbetet man gör ofta ganska specialiserat och det är inte alltför många i världen som gör samma sak. Man blir inte ovänner för att man kritiserat varandras arbeten – alla vet att det oftast leder till en bättre artikel i slutändan. Det finns visserligen också exempel på när det här systemet inte fungerar bra, men alternativet där man publicerar allt som skickas in utan att det först granskas av någon annan skulle inte vara bättre.

När jag håller föredrag avslutar man alltid med frågor från publiken. Ibland är det ganska kritiska frågor. Någon anar en lucka i min forskning, eller så är det någon som anser att det finns bättre metoder än den jag föreslagit. Om de har rätt kanske det svider lite grann först, men i längden är det bättre både för mig och för forskningssamhället. Min forskning blir bättre och det finns ingen som förlorar på det.

Många människor är rädda för att bli kritiserade, men det är alltså helt i onödan. Det finns ingenting att vara rädd för. Man behöver inte vara ovänner för att man inte alltid är överens i alla frågor. Visst kan det vara lite obehagligt när någon säger att man har fel, men i längden kommer det alltid att vara fördelaktigt att våga vara oense ibland. Vad jag däremot är rädd för är att jag skickar in en artikel och att kritiken helt uteblir (för det händer också). Det betyder nämligen inte att artikeln är felfri, det betyder bara att den som skulle kritisera den inte har tagit sig tid att läsa ordentligt och att jag därför missar en chans att förbättra mitt arbete. Jag är rädd för att jag ska hålla ett föredrag och att det inte kommer några kritiska frågor alls på slutet. Det betyder vanligtvis att de som lyssnar är ointresserade.

Sammanfattningsvis: ni får alltså gärna kritisera mig här på bloggen. All kritik är tillåten, även om jag givetvis föredrar när man kritiserar och ifrågasätter argument, åsikter eller mina allmänna funderingar framför den senaste tidens kritik mot att jag kritiserar.

Det finns människor som ser till att omge sig med personer som inte säger emot, som inte vågar ha en egen åsikt, men det är ett tecken på att man är en svag och osäker människa. En stark och självsäker individ uppskattar i stället att bli utmanad, finner det stimulerande och givande. Den personen förstår att det till och med är nödvändigt för att kunna nå ett så bra resultat som möjligt.

Jag ber om ursäkt

16 maj, 2012

En läsare har uppmärksammat mig på att man inte solar i solarie, utan att man solar i solarium. Det här var naturligtvis väldigt genant, men ännu mer genant om jag aldrig fått veta något. Då hade jag även nästa gång solat i solarie.

Därför vill jag uppmana er att kommentera och påpeka när ni hittar något språkligt fel här på bloggen som ni stör er på – jag är väldigt ödmjuk inför det faktum att jag inte skriver perfekt (jag fick trots allt IG i svenska). Att skriva är ett intresse och därför är all konstruktiv kritik välkommen.

Jag fick IG i svenska

16 maj, 2012

I vissa ämnen på gymnasiet tvingas man skriva nationella prov och i svenska minns jag att man testades i läsförståelse och uppsatsskrivning. Läsförståelsen gick bra – jag har alltid läst mycket. Uppsatsskrivningen gick däremot inte lika bra.

Provet gick av stapeln i stora salen i Medborgarhuset, där lärarna hade ställt in bord och stolar så att alla elever skulle kunna skriva samtidigt. Det fanns ett antal ämnen att välja mellan, jag tror det var fyra kanske, och man förväntades skriva ett par sidor om något av dessa. Vilket ämne var upp till var och en – man valde helt enkelt det man tyckte var mest intressant.

Jag minns att jag bestämde mig ganska snabbt, och det var tyvärr i det här inledande skedet jag begick mitt misstag. Jag tyckte att jag hade en idé som var lite roligare, lite bättre, och korrigerade således det ursprungliga ämnet i enlighet med min förträffliga idé. Jag skrev med stor entusiasm och den ena finurliga formuleringen avlöste den andra. Ungefär var tjugonde minut läste jag igenom vad jag skrivit för att försäkra mig om att allt hängde ihop och att inga stavfel smugit sig in, och varje gång skrattade jag lite grann för mig själv – den här uppsatsen var verkligen något extra.

Med ungefär en kvart kvar av tiden vi hade på oss handlade i princip hela uppsatsen om något helt annat än vad den egentligen skulle ha handlat om. Det var också ungefär nu jag drabbades av insikten att det möjligen kunde bli ett problem, men skakade snabbt av mig detta. Jag hade nog fortfarande en ganska stark tro på att min lärare också skulle tycka att min idé var lite bättre än Skolverkets förslag.

Det gjorde hon inte, och jag fick betyget ”Icke godkänt”. Tyvärr har jag inte kvar uppsatsen (antagligen blev jag ganska sur och kastade säkert bort den relativt omgående), för jag skulle gärna läsa den nu. Jag undrar verkligen om den var så bra som jag tyckte då. Mest troligt inte.